Visst är det konstigt?

Hur man kan se gamla bilder från år tillbaka men ändå känna samma känslor man kände just precis när bilden togs eller hur man kände när smset skrevs. 
Men man ser allt mycket mer klart nu. Att man skulle gett upp och inte låtit personen tro att jag verkligen hade ångrat det jag gjort och försökt få personen att förlåta mig.

Att man stod där i spegeln och grät över sig själv men när jag tittar nu så inser jag hur smal jag var där jag trodde jag var tjock, hur fin jag var de dagar jag satt hemma och grät. Känslorna man kände bara kommer tillbaka från ingenstans; jag känner till och med den där misslyckade känslan när jag blev osams med min bästa vän.

 

Men visst är det ändå konstigt att livet bara går vidare? Att allt bara matar på som om ingenting hade hänt och att jag inte hade ett totalt brustet hjärta för 2 år sen. Eller att jag sprang runt lycklig på Londons gator med någon jag älskade men det känns som om jag aldrig någonsin har känt, inte ens träffat. Visst är det ändå konstigt att man bara kan stänga av allt man har känt och plöstligt känna nya saker och att de där minnena inte ens är kvar längre, de finns i bilderna och då kan man gå tillbaka, minnas och känna. Men bara för stunden, i 1 minut, sen stänger man ner bilden och efter bara någon minut har man glömt vad den ens var man tycket, tänkte eller kände. Det är så läskigt hur vi kan sortera bort och glömma.

Hur kan man glömma känslan när man blev utkastad på en gata i ett främmande land?

Hur kan man glömma att man sårade den man älskade och hur iskall och hjärtlös man var emot honom?

Hur kan man glömma att man grät oavbrutet vissa dagar för man in ville se det man såg i spegeln?

När jag sitter här och tänker på alla de minnena så är det så svårt att få tillbaka den där känslan, jag kan bara se händelseförloppet, jag kan bara röra lätt vid minnena om vad som sades eller skrevs. Men såfort jag ser bilderna från perioden som allt hände, så är det som om det är där och då, precis NU som jag känner så.

Jag har gått igenom många bilder, rensat, kollat på, sparat, skrattat åt, minns allt det goda och får en känsla av att "nej men det var ju inte så pjåkit ändå, vad hände egentligen?" och den frågan kan jag aldrig få svar på. Det finns inga svar till mig själv att ändra på, inte heller förbättra. 

Jag har allt jag vill ha nu och oavsett hur jag kom hit så vet jag att det var så det skulle bli för jag skulle få vara med honom jag är med idag. Oavsett vilka löften som jag gjorde för 1 år sen, oavsett vilka löften som gjordes i augusti när jag stod på svensk mark igen. Oavsett vad jag bundit mig upp till som inte handlar om honom, så spelar inte det längre någon roll. Allt som betyder något nu är vart jag är idag, och vart jag är påväg.

 

För mig var det viktigt att gå igenom alla mina bilder på datorn. Få känna lite. Få tänka lite. Vakna upp lite. Inse att det jag har nu måste jag vårda och ta hand om. Jag hoppas bara de jag sårat är lika lyckliga som jag är idag. Jag hoppas att de hittar allt som de någonsin har önskat sig och jag önskar de all lycka i livet. Jag ligger vaken ibland och undrar så mycket vad jag gjorde för fel och varför det tog slut just då, eller varför jag såg vad jag såg. Men ibland finns det frågor som inte behöver besvaras; för det hände och det var för det bästa. 

Jag är lycklig för allt jag fått gå igenom och jag är glad för de personerna jag fått dela mitt liv med för de fick mig en gång att älska och att skratta, men jag är också glad att det är över. 

 

Väldigt luddigt inlägg. Behövde bara få ner mina tankar i en text.

kram.