Det gör ont, inte bara i hjärtat, utan i hela kroppen. Varenda liten kroppsdel värker när jag tänker på allt, ser bilder som jag inte kan radera eller på allt vi gjorde tillsammans. Jag tänker ofta på vad som gjorde att det gick så fruktansvärt snett. Det skulle ju inte bli såhär, vi skulle inte sluta såhär, vi var så jävla mycket bättre än såhär; eller vi trodde det, men antagligen blev det inte bättre än så. 

Varenda litet steg jag tar nu är bort från honom, det var inte meningen, men det går inte att kravla sig fast hos någon som inte bryr sig, hos någon som aldrig skulle älska en igen. För det är sant, han skulle aldrig någonsin älska mig igen och det gör så ont att veta när jag fortfarande älskar honom. Han var inte min drömprins som behandlade mig som jag ville, han ljög mycket och sköt ifrån mig ännu mer. Men någonstans innan allt bröts så vet jag att vi var lyckliga, men när lyckan tar slut måste man också fundera på vad som inte gör en lycklig längre; och det var vi två tillsammans. Det gör så ont, men jag vet, jag VET att mitt liv kommer bli bra tillslut, jag kommer hitta min prins och den dagen kommer jag kunna kyssa honom; inte för att bevisa för alla andra att jag är över Honom, utan för min skull, för att jag är kär och lycklig igen. För det kommer jag bli, någon gång.

Sköt om er, jag tar en paus. Kram